Ligga?

Inför eventuella gästövernattningar i vår käre stuga framöver, har jag vaskat fram denna supermoderna utdragningsbara extrasäng. Den är både enkel att använda(förutom i- och urstigning), samt tar lite plats, och ger annars bortskämda ryggar en riktig omgång.

Jodå.

Schweizerbröd.

Gott.

Degen lever.

Tänk att endast en matsked av Knert, tillsammans med lite mjöl och annat, tolv timmars vila, och sedan ytterligare ett par timmars vila, kan resultera i detta?

Han har verkligen växt till sig.

Nu ska han delas i tre, knådas till runda bröd, vila, formas till avlånga bröd, jäsa, och SEN in i ugnen.

Det här med surdeg...inget för den som har heltidsjobb och andra fritidsintressen.

Ikväll.

Ikväll ska Knert styckas. Vi har matat honom i ett par veckor nu, jag hoppas att han fortfarande lever? Det är lite svårt att veta faktiskt. Han luktar inge vidare.
Jag lägger upp lite bilder senare...


Knert är vår surdeg, och imorgon ska han bli bröd.

En blå, en rosa.

En blå och en rosa på samma kvast.
Fint tycker jag. Men hur går det till?

Oh heil Farsta Läkarhus!

Jag har legat under kniven idag, inget allvarligt, bara ett mindre ingrepp i huvve.

Jag har tidigare inte alls haft mycket till övers för vården, har snarare odlat någon slags sjukvårdsskräck, utan att jag riktigt varit medveten om det. Detta beror inte på att jag är rädd för vad de ska göra med mig, att jag är rädd för sjukdom eller ens döden. Det beror snarare på vad vården INTE gjort för mig. Jag känner att de INTE tagit mig på allvar, att de INTE lyssnat, att de personer jag mött INTE gillar sina yrkesroller.



Andra bullar verkar det vara inom specialistvården, ja åtminstone i Farsta Läkarhus. Jag har varit i kontakt med dem en gång tidigare, och blev paff över hur trevliga alla var, från reception till specialist. De var ju, typ, glada?. De förstod exakt vad jag ville och hjälpte till på en gång och jag kände mig för första gången på länge nöjd när jag gick från ett läkarbesök.


Och så idag då, kirurgen i samma Läkarhus. Flamsigare och tramsigare kirurger och sköterskor får man leta efter. Från att bedövningen satts blev det bara värre och värre, eller i mina ögon, bättre och bättre. De diskuterade hejvilt om vad som var höger och vänster, vad handspriten kunde ställa till med, var lönen tar vägen, hur en av sköterskorna snikat till sig en gratis grill från en bygghandel. När själva ingreppet var igång så var huvudämnet hur mycket jag fick för pengarna, jag fick ju en ny hårfärg på köpet. De kallade den rödlätt och tyckte att jag betalat ett mycket billigt pris för en hårfärgning, som ju annars var sååå dyrt. Å andra sidan är den nya färgen ganska...fläckvis? Och håller bara till första tvätten. Nå, de kom fram till att, när det gäller kirurgin och allt de pysslar med, så är de bäst på snacket. Och jag höll med om att det är ju snacket som är viktigast.



Jag tror så klart, att de käner av vilken patient de har att göra med. De flamsar nog inte på om de inte får respons och känner att allt är okej. Det var mer än okej.
Jag rekommenderar dem till alla som kan behöva hjälp inom deras specialistområden.

Liten stuga i skog.

Liten tush.

Det var länge sedan jag var kreativ på den tvådimensionella fronten, så jag letade fram tushpennorna och satte mig i soffan med en gammal ritbok.

Det blev en liten tushteckning av en god vän. Alltid nåt.

Grönsaker är godis.

För inte så länge sedan tyckte jag att selleri var en fruktansvärd grönsak. För et tiotal år sedan var jag på resa i USA och chockades över att de åt selleribitar med jornötssmör som tilltugg på festliga tillställningar. Nu tycker jag att selleri är fantastiskt gott, och knaprar lätt i mig en stjälk utan tillbehör.

Har sellerin förändrats eller jag? Det är ett mysterium.

Jag har ännu inte testat selleri med jordnötssmör, sedan jag börjat tycka om selleri, men jag kan knappt vänta. Nästa gång KäraElsa ställer till med kalas så är detta tilltugg att vänta, till de flestas förtret tror jag. Godis!

Dagens fynd.

Rotvälta. Vem behöver tv när det finns en skog i närheten att roa sig med?

Men snor.

Hur vet man om man har en vårförkylning eller blivit pollenallergiker?
Känner mig plötsligt borta i huvudet idag, just när jag trodde att förkylningen gett sig.

Fina fisken.

Kusin Fisk är klar.
Storkusinen flyttade ju till en familj i Västerbotten förra året, och sedan dess har det varit lite tomt här hemma. Men nu är en ny färgglad typ färdig, och redan hemmastadd med en våghalsig lekkamrat.

Det blev en bra dag.

Tidigare i veckan skrev jag om en bra dag, som skulle avslutas med brödbak hemma. Och till och med brödet blev bra!

Fantastiskt gott, med linfrö, på ett recept från Saltå Kvarns receptbok. Tyvär får man väl inte sprida andras recept hur som helst, annars hade jag delat med mig av det här.

Äntligen en diagnos.

Om än ställd av mig själv.
Men sedan jag hörde av en kollega att det fanns ett syndrom som framkallade symptom liknande mina, så googlade jag och kände direkt att det var rätt.
Om det nu är rätt diagnos, så har jag en primär form, och ca 20% av sveriges kvinnor verkar ha detta syndrom så det är väldigt vanligt.
Det är skönt att veta vad det är som händer med mina händer, och det är bra att veta att det kan gå illa om man inte är uppmärksam, men att risken verkar vara liten. Jag får helt enkelt stå ut med detta obehag som kommer och går.

Läs mer om Raynauds syndrom hos wikipedia nedan.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Vita_fingrar

Slutspel!

På söndag är det dags för ett historiskt ögonblick, då är det nämligen slutspel och undertecknads lag ska vara med, och vinna.
Just därför, troligtvis, är jag en snorgärs med ont i halsen idag. Så lämpligt. Inte.
Skrutt.
Men vi ska ändå vinna!

Redo.

Redo för ett äventyr i början av juni.

Ärmar uppkavlas.

Orädda vänner välkomnas.

Regngudarna ombedes ta semester.

Måndag, ljuva måndag.

Vilken bra dag det är idag.
Nu har visserligen inte hela dagen passerat ännu, men än så länge känns den mycket bra.
I morse dammade jag av cykeln för första gången i år, och cyklade till jobbet. I samma stund jag slog upp dörren från cykelkällaren och möttes av solen i ansiktet och med Christian Kjellvander i öronen, överväldigades jag av lycka.
Det var väldigt härligt att cykla till jobbet denna morgon.
När jag kom fram kändes det att det var längesedan jag cyklade, men jag unnade mig en kopp kaffe och jobbade ett par timmar innan det var dags för innebandy med jobbet. Tydligen var innebandyn inställd, fick jag veta efteråt, men eftersom vi var sex stycken som hade missat detta så spelade vi ändå. Det var ett hårt pass, "länge sedan jag fick blodsmak i munnen" kom jag på under spelets gång. Nå, två förluster senare var jag fortfarande lycklig, och mör in i märgen.
Lunch, senare än vanligt. Jobba lite och så var det dags för fika.
Jag köpte en glasstrut och njöt.
Snart ska jag bege mig hemåt, med två stopp på vägen. Ett för att köpa klänningstyg vilket är njutbart det med, och det andra stoppet för att hämta upp några bra faktaböcker som jag beställt och som anlänt idag.
Ikväll ska jag baka ett nytt spännande formbröd från min nya receptbok, tillsammans med sambon.
Tadaaaa, vilken dag!