Hej hå, bloggen får gå.
Stängd tills vidare.
Haiku
Nog får vara nog
Det kanske finns nåt annat
Pannkaka är gott
Hej hå, bloggen får gå.
Stängd tills vidare.
Haiku
Nog får vara nog
Det kanske finns nåt annat
Pannkaka är gott
Här skulle egentligen historien om hur jag tidigare under dagen svettats med och plågats av Oskar Jöback (Peters man) ta plats. Men så rann livsglädjen ur mig och kvar blev ett ångestknytte som snart ligger och gnyr på en soffa i Blåsut. Vi sparar historien om Oskars bullförakt till senare helt enkelt.
Den stabila produktionen av Brain-tomater på balkongen får mig osökt att tänka på ett avsnitt av Futurama, där jorden invarderas av elaka, svävande hjärnor från rymden. De infekterar människornas egna hjärnor, alla utom huvudpersonen Fry som har... för taskig kvalitet på sina hjärnceller helt enkelt. Det borde betyda att jag antagligen inte heller löper någon infektionsrisk. Tryggt. Väx ni bara, väx.
Frukost på balkongen, och alla kommentarer känns överflödiga. Det är ljuvligt helt enkelt.
Jag beundrar min alldeles egna tomathybrid, dvs en tomat som inte ser ut som de andra tomaterna på samma buske (ghost cherry). Den ser ut som en blandning av ghost cherry och brain som växer i krukan brevid, och får härmed kallas ghost brain.
Ett halvt kilo marsipan håller eventuellt inte en evighet, slog det mig. Och marsipan slänger man ICKET.
Det fick bli restbak. Mandelkaka ur sju sorters kakor. Divine.
Promenerade efter arbetsdagen till Karlbergs pendeltågstation och passerade där en man och en kvinna som såg ut att vara i 30-års åldern.
De stod ute i solen och båda hade märkligt nog brutit högerhanden, till synes på olika sätt, och bar samma röda, fina gips. De hjälptes åt att skruva upp en vattenflaska, med de händer som var hela.
En smula gulligt.
Ett sms damp ned i telefonen
"Tack! Det blod du gav har nu kommit till nytta för en patient. Hälsningar, Blodcentralen"
Gråtattack
Någon/några har konstnärat och ockuperat en spiraltrappa under St: Eriksbron som utställningsyta. Mysigt. Bilderna ger vibbar av estetiskt gymnasium.
Eftersom jag hörde uttrycket "svart svan, det du aldrig kunde tro skulle hända" på P1 dagen innan, kände jag en speciell samhörighet. Vi lyssnade nog på samma program.
Efter ett par mentala och fysiska dippar den senaste veckan fanns inget annat att göra - pannkaksmiddag.
Blodgivning för ett tag sedan och svårigheter att inta de järntabletter som ska kompensera tros vara en orsak till den enorma trötthet som slog ned som närmast en feberyra. En trötthet som är så total att det värker i kroppen måste ha en anledning, och när sömnbrist inte är problemet får vi söka andra orsaker.
Järnbrist. Tipset jag får är att laga mat i gjutjärnskärl, vilket passar perfekt. Det enda gjutjärnskärlet i det här hushållet råkar vara en pannkakslagg, och den ynklige råkar vara enormt förtjust i pannkaka.
För att ge sken av en mer riktig middag blir hälften av smeten kryddiga pestopannkakor (i teflonpanna tyvärr) med tomat- och olivsallad. Resten blir ljuvliga gjutjärnspannkakor med grädde och sylt. Medicin för både kropp och själ.
Jag tog också en järntablett senare på kvällen för säkerhets skull.
Ibland roar jag mig med att försöka föreställa mig en färg som ännu inte "upptäckts". Tänk dig att det klickar till i hjärnan och en ny del plötsligt blir tillgänglig som får dig att uppfatta den här färgen.
Det är förstås omöjligt att föreställa sig i dagsläget. Hur jag än vrider på det så hamnar jag på neonorange, och det finns ju redan.
Inspirerad av dagens Språket i P1 börjar jag fundera över vad den nya färgen skulle heta. Efter mycket grubblerier landar det på härt. Härt verkar rimligt, men hur tusan ser det ut?
Nu... lägger jag den här i lunchrummet, brevid korsordet, så får vi se vad som händer. Kanske någon kikar lite lätt, någon som aldrig skulle kika i något liknande annars.
Den stora mängden kreativitet som uppenbarat sig medför en del bestyr har det visat sig. Som en ommöblering för att få till bättre arbetsytor. Och delvis tapetsering av detta nya möblemang för att det inte ska se för bedrövligt ut. Och tv:n fick stryka på foten och flytta ned i källaren.
Ungefär nu kommer antagligen kreativiteten att ta en paus, men det skulle inte vara någon katastrof. Det nya vardagsrummet känns helt rätt, och fattas gör bara den vansinnigt snygga vardagsrumslampan som jag har blivit lovad och väntar hem snart. Ni ska få se. Tills dess får jag klara mig med annan belysning.
Suktande blickar från höger och vänster.
Klä dig i blingblingbananas och världen ligger för dina fötter.
Whoop!
Nästa tryck är under utveckling. Den skeptiske kanske menar att det motivet lockar en alltför snäv kundkrets, men det finns redan två beställare (varav undertecknad bara är den ene) så detta har alla förutsättningar att bli en succé.
Det är kulturfestival i Stockholm. Staden är till brädden fylld av kultur, och det är gratis! Ändå är det som lockar mest en föreställning jag redan sett, ovan nämnda titel av koreografen Gunilla Heilborn.
"Sometimes doing nothing means something... Yes, and the other way around, sometimes doing something means nothing."
Hemlig spelning någonstans i Stockholm. Kanske en av de sista riktigt fina sommarkvällarna för i år, och detta känns som en perfek avrundning innan hösten kan få dundra in med sina stormar och sin sprakande färgskala.
Vissa drömmar förtjänar en illustration. Inatt infångades en mycket stor abborre. Jag släppte den sedan fri, men min medfiskare blev så besviken att jag fick ge mig ut på sjön för att försöka finna den igen. Det var inte tvärgjort.
Den gamle silkscreenramen har funnit sin väg upp ur flyttlådan i källaren och in i mitt liv igen. Det trycks bananer på linnen av ekologisk bomull, och meningen är att lägga ut ett alster eller två för försäljning. Men. Risken är stor att det blir som en vän varnade, att alstren blir så populära hos upphovsrättsmakarinnan att de aldrig byter ägare.
I like them bananas.
I brist på djupare ämnen att blogga om kommer här en sommarbild som en påminnelse om att sommaren snart är över, hurra! Det innebär ju att den färgsprakande hösten snart är här, hurra!
Färgsprakande kan också vissa udda par vara, som det på bilden. Typ en hårt arbetande humla, som är ganska sävlig och lever ett mer inrutat vardagsliv, och en fri fjäril som fladdrar runt lite hit och dit mer oförutsägbart och är himla fin att se på och gör att en vill le liksom.
Ja det var det. Imorgon en bild på en sten, kanske. Eller något slags ur? Vem vet.
Det prasslade till i tomatbuskarna efter en omgång med såpvattenduschen. Den här damen uppskattade tydligen inte behandlingen, och det kan man ju förstå.
Det var inte hon som var målet utan de vita flygare som belägrat odlingarna. De är inte helt lätta att bli av med har det visat sig, men såpvattnet håller dem i schack. Inför nästa säsong finns möjligheten att beställa biologisk krigsföring i form av stekeln Encarsia formosa i förebyggande syfte. Men den biologiska krigsföringen är inte så gullig i sig, så vi får se. Kanske kan den tjusiga spindeln hjälpa till på något sätt. Jag har i allafall ingenting emot att den bor på balkongen.
Spindlar är nyttodjur som tar hand om skadeinsekter och inte gör en människa förnär, trist att det finns en sådan rädsla och ilska mot dem. Få känner samma rädsla för fjärilar, skalbaggar, myror och andra flygfän trots att de förstör odlingar och byggnader och beter sig allmänt ohyfsat.
Dvs ett filmtips givet till mig, inte ett jag ger.
Trouble with the curve; en basebollfilm med Clintan.
Nu gillar jag ju varken baseboll eller Clintan, men vill chefen låna ut en dvd så tar man emot den.
Den ska enligt utsago vara "lättsam" så den ska väl gå ned med en påse ostkrokar.
En längre stunds tystnad i bloggen är ingenting att oroa sig för, men för säkerhets skull kan jag förklara för de som inte känner mig så väl att sannolikheten är ungefär 99% att jag istället ägnar min tid åt något av följande tre ting:
Pillar på tomater
Virkar en apa
Äter tårta
Idag till exempel, det sistnämnda.
Icke vara stur,
Det var blott en liten skur.
Röda skor har skiftat färg,
och mörknat två nyanser,
men matchar bara bättre eller hur?