Elände.

Min kropp har fest, och jag är inte inbjuden.
Det är gott om dunkadunka, svett och tårar. Så hemskt orättvist!
Föregående natt var unik i sitt slag, eller så har jag bara glömt bort hur det är att vara sjuk. Första tillfället jag funderade om jag inte kunde gå upp nu, när jag legat och vridit mig och plågats så länge, då var visst klockan bara tolv. Världens längsta natt. Vilken dimma.
Det kunde inte komma mer olämpligt, vi skulle ha en trevlig knytis-påsklunch på jobbet idag, jag skulle smita tidigare från jobbet och träffa en vän på besök från utlandet, och imorgon ska det dessutom bli nattåg till norr.
Det är, som ni förstår, hemsk synd om mig.