En gång i tiden var det som att öppna två dammportar när jag hackade lök, det slutade ofta i att jag fick ta en paus i matlagandet och grina av mig ordentligt. Lägga mig på sängen och sprattla med benen ett tag. Det var mest bara eländigt med allt då. Krig och svält i världen, handsvett, det faktum att jag inte var absolut bäst på absolut allting.
Numera slutar tårarna rinna när jag har hackat klart löken, det är nog ett bra tecken. Kanske har jag gått och blivit nöjd.
3 kommentarer:
Du är allt bra fin du.
Men vem ska äta den rivna löken - inte sambon hoppas jag?!
Först till kvarn! (det blev jag...)
Skicka en kommentar