Jag tänker ju ofta att jag ska ställa ut tavlor. Men det är mycket snack och lite verkstad. För att överleva separation och allmän livskris är jag något mer motiverad nu. Någonting att fokusera på. Jag har till och med kommit fram till ett tema för en del av utställningen, och här är en liten teaser på ett av de verken.
Tiden är nära att rinna ut. Det vore bra om den inte växte mer innan söndag... men den verkar ju växa 2cm/dygn ungefär, så det är ju kört.
Satt idag i solen och jobbade på det konstverk som är mig själv. Sedan ett par år tillbaka händer det mindre smickrande saker med mitt ansikte när solen är framme, och i år tänker jag inte oroa mig för hur det kommer att se ut. Jag är snarare nyfiken. Resultat får ni väl se närmare sommaren.
Vardagsrummet. Snart är det dags... . Här ser man även soffbordet och stolen jag tiggde till mig i affären.
Den här stora spännande fågeln såg jag när jag väntade på tåget imorse. Det stannade till och med en cyklist med värstingkamera och fotade.
Vilken fågel, tänker ni? Ja det blev inte så bra bild med mobilen, kanske blir den större om du klickar på den. Stor ära till den som hittar fågeln och identifierar sort.
Stackars tomater. De är nu väldigt stora i förhållande till mängden jord de bor i. Tur att det inte finns några regler om växtplågeri. Jag håller ett vakande öga på dem dock... när de börjar sträcka sig mot mig istället för mot fönstret får jag ta tag i saken.
Jag får öva mig mycket på att kontrollera mina tankar just nu.
Som jag skrev tidigare har jag redan blivit kär igen, och det var förstås den nya lägenheten jag syftade på. Jag kom på mig själv med att inte kunna låta bli att småle för mig själv, lite pirrig och stundvis nästan rodnande över hur mycket jag tyckte om den. Precis som när man är nykär.
Nu tvingar jag mig själv att inte tänka på den alls, annars blir det för jobbigt och frustrerande. Det finns inget annat att göra än att vänta. Jag befinner mig i något av ett vakuum just nu med tillfällig bostad och med ena foten ständigt i drömmarnas land. Antagligen kommer jag att vakna ganska bryskt när jag så äntligen fått flytta och ska sova första natten i mitt nya hem. Men det ska nog gå bra.
De små odlingarna... är inte så små längre. Jag får erkänna att jag missbedömde hur mycket de skulle hinna växa innan jag får tillträde till lägenheten. Men de är bra skojsiga att titta på.
Hur många rutor gjorde jag egentligen? Och varför är det tusen gånger tråkigare att montera dem jämfört med att göra dem? Om någon vill komma hit och sy ihop några kan jag bjuda på biskvier.
Jobbade i helgen. Vi var bara två, men hade fikabröd för minst dubbelt så många. Sånt gillas!
De chokladdoppade kulorna är i själva verket biskvier jag bakade i fredags. Första gången för mig, men det var plättlätt. Har ett bra recept om nån får biskvipeppen.
Det här kändes ganska naaasty vid första anblicken (våt fläck på sätet). Som tur var såg det likadant ut på ett annat säte, så jag gissar att det är det regniga vädret som är orsaken.
Jag tycker verkligen att jag börjar få bra kontakt med mina fans, vilket är kul. Idag hörde en läsare av sig som tagit till sig av instruktionsvideon jag publicerade tidigare.
Det var förstås aldrig aktuellt att jag skulle göra en sån frilla själv eftersom jag är kass på det, då är det kul att det finns folk som kan. Grymt snyggt!
Det slog mig just, kan man inte kalla det här en walk-in-closet?
Jag gör det och känner mig som en lyckans ost.
Mina skötebarn har flyttat in på jobbet. Där måste man väl säga att de är i säker förvar.
De växer dock så att det knakar... jag undrar just hur det ska gå efter de här fyra veckorna innan de får flytta hem. Hur flyttar man på en luktärt i tonåren liksom? Den kommer att vara gänglig, näringsslukande och känslig. Nå, det går nog vägen. Så här tror jag att den kommer att se ut framåt sommaren.
Den här bilden skickade mina föräldrar från norr för några veckor sedan. Rimfrosten i sitt esse.
Vem kunde tro att jag skulle bli kär så snart efter separationen? 
Jag får för mycket ångest av tak-bilden på mig, måste kompensera med en annan bild där jag är snyggare. Och den är tagen ett år efter takbilden, så jag blir bara snyggare och snyggare med åren som ni ser.
Livet kan vara bra fars-artat ändå. Just nu känns det verkligen så. Man bygger upp något fint som sedan rasar, man får sitt hjärta krossat en gång och sedan en gång till, samtidigt som man ser finfina möjligheter för framtiden. Var står man egentligen? Jag vet inte. Det kännns som en fars, eller jag vet inte vad. Upp och ned, upp och ned.Jomen man KAN shoppa sig lycklig.
Jag köpte till och med nästan ett enfärgat duschdraperi för flera hundra kronor, men där hejdade jag mig. Insåg att den lyckan snabbt skulle vändas till ånger. Istället köpte jag massa snygga saker att hänga på mig själv, oh joy!
Förresten ingick en balkong i köket, himla bra! Jag tiggde dessutom till mig befintliga blomlådor och balkongbord av säljaren, himla bra!
Kära Elsa har handlat för många hundratusentals kronor idag. För de kronorna fick jag bland annat ett väldigt grönt kök.
De tre tomatfröna som jag pillade ur en tomat och sådde för några dagar sedan, mest på skoj, växer så det knakar! Igår kväll kunde man just såpass ana att de var på väg upp, nu är de nästan två centimeter långa! Jisses. Hoppas verkligen att jag har balkong på mitt nya boende. 
