Jag satt idag på balkongen och beundrade min luktärt. Så slog det mig, att här har vi någon som förstår vilken kamp det stundvis kan vara att ta sig igenom vardagen. Hur man ibland får slå knut på sig själv för att hålla sig upprätt. För att inte trilla av pinn skulle man kunna säga. En evig strävan efter något fast att greppa tag i.
Sen tänkte jag att snart, snart är du så stark och stadig att du blommar, för jag ser att du har knoppar.
Och så var det med det.
2 kommentarer:
Poetisch!
Jag vet, jag blev inspirerad av poesistunden vid Årsta havsbad.
Skicka en kommentar