Ok här kommer det. Vilken fruktansvärd morgon. Och dag.
De som haft någon slags kontakt med någon slags nyhetsrapportering vet vad som hände i Kabul imorse. Jag möttes av nyheten tidigt på förmiddagen, då jag slog på radion och fick höra en radiokollega knackigt förklara att det kommer en presskonferens ang händelsen.
Jag blev helt bestört, skakad i märgen. Grät över det fruktansvärda och undrade en stund om det verkligen var värt att leva.
Nils Horner var en trygg och pålitlig röst i etern. Det slog mig att P1 blivit något av en familj för mig under åren, efter många många arbetsdagar till ljudet av denna kanal. Och karaktärerna har blivit familjemedlemmar.
Det är hemskt sorgligt att förlora en begåvad journalist, men jag inser att det som gör mest ont är hur det gick till, och varför. Det som gjorde så hemskt, hemskt ont var att det var en ren avrättning av någon som gjorde sitt jobb som journalist och lyssnade på folket. Det var droppen i en bägare jag under lång tid sakta men säkert fyllt och som nu svämmade över. Allt elände, alla, ursäkta språket, jävla idioter, som finns i världen.
Jag försöker oftast att på alla möjliga sätt att förmildra så många omständigheter jag kan när det dyker upp elände, för att slippa känna hat. Men idag kände jag hat, och hur destruktiv kraft den känslan har. Känslan av att vilja släppa en stor bomb över hela världen så att man slipper skiten bara.
Jag kommer att fortsätta vara arg, men mota bort hatet. Ilska kan man vända till något konstruktivt.
Imorgon lyssnar jag nog inte så mycket på P1. Orkar inte höra de av gråt nästäppta kollegorna försöka föra programmen vidare i någorlunda normal ordning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar