Den kryper sig på, sakta men säkert, i mitt fall obemärkt. Den våta filten av elände.
Elände sker alltid och kommer alltid att göra, men det kommer tillfällen då det ackumuleras till en sådan massa att den inte går att ignorera.
Någon i min närhet undviker helt enkelt nyheter för att slippa åtminstone en del av mörkret. Som hen säger "vad har jag för nytta av att veta hur många som dött i det eller det landet idag?" Och jag är benägen att hålla med, egentligen. Varför ska jag känna till att en amerikansk journalist halshuggits på film? Jag kan inte göra något åt det, och planerar inte att försöka.
Men ändå... känns det som en medmänsklig plikt. Att följa med i det som händer mänskligheten som helhet, inte bara de jag personligen känner.
Just nu är det lite för mycket. Ett lapptäcke av krig, rasism, miljöförstörelse, plågade djur och snedvidra ideal, doppat i tårar från tusen och åter tusen förtvivlade människors tårar. Det blir vått, tungt och kallt.
Hur följer man med i sin omvärld utan att hamna under eländet?
Ett sätt är att separera omvärlden från den egna, trygga lilla sfären. Låt se.
Min värld består av en skön soffa, en kopp kaffe, en vacker man och garn. Det är en början.
När jag tänker efter har jag svårt att välja ut vad jag ska fylla den med, för att det finns så mycket fint. Äppelpaj måste vi ju ha med också, och de rodnande rönnbären ute. Kanske fiskdammen som en vän planerar att hålla för kvarterets barn. Ja den är med.
Det som behövs nu är kunna skilja på de två, utan att glömma att de hör ihop. Att kunna välja vilken vi vill stå i för stunden vore bra, och ha möjligheten att när som helst kunna återvända till den lilla mjuka sfären där mörkret inte når in, för att ladda batterierna.
Låt oss börja med äppelpaj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar