Ja det är sant, och skammen sitter i än idag.
Det var en kväll för ett antal år sedan, ja ungefär 17 år sedan kan jag gissa.
Det var dags att "göra kväll", ja krypa till kojs helt enkelt. Och innan dess - borsta tänderna.
Det var väl inte så värst kul, och så hände det denna kvällen att jag lät bli helt enkelt. På väg till sovrummet stötte jag dock på patrull, en reslig man med allvar i blick. Vi kan kalla honom far.
"Har du borstat tänderna?"
Och så kom det; "...ja..".
En lögn, ren och skär.
"Är det säkert? Blås får jag känna".
Jag blåste och doftade antagligen mycket lite tandkräm.
Strax därpå fick jag erkänna, göra om och rätt, och sedan dess har jag skämts.
För att jag ljög förstås, inte för att jag inte hade borstat tänderna.
Jag har aldrig ljugit sedan dess.
Nej där ljög jag. Men jag har fortfarande mycket svårt att ljuga, och det är intressant att idag se barn i den åldern, och minnas. Barn kanske beter sig och far med osanning emellanåt, ja till och med upprepade gånger, men därmed inte sagt att de inte tar åt sig av kritik och reflekterar.
I mitt eget fall har jag inget minne av att jag fick skäll, bara en rynkad panna eller motsvarande, och det räckte gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar