Mamma Elsa och jordgubbarna.

Det ploppar ut ungar lite hursomhelst och lite härochvar, nuförtiden. Jag antar att undertecknad uppnått en sådan ålder då jämnåriga kamrater, syskon, kollegor, bildat eller börja bilda familj. Detta gör att även Elsa funderar på familjelivet, barn och allt som hör till. Det är inte aktuellt med familjebildandet i Elsas fall, men omgivningen påverkar förstås det som rör sig i tankarna.

Till exempel slog det mig häromdagen, som en blixt från klar himmel, exakt hur jag skulle bli som mamma.
För en tid sedan fick jag och sambon några jordgubbsplantor av en vän. De var så söta plantorna. Jag var hemskt omtänksam med de små . Höll dem inne för att de inte skulle bli för kalla, för varma, för blöta eller för torra. Höll dem hela tiden under uppsyn. Helst hade jag nog velat gömma dem i garderoben för att de inte skulle råka illa ut.
Så småningom fick vi en liten skörd. Med betoning på liten.
De första jorgubbarna var små, men rätt okej... men de sista fick verkligen kämpa sig fram, tycktes det. Så började bladen hänga, och vissna lite. Hela plantorna tristnade till.
Och jag som var så försiktig och så...beskyddande.
En dag tog min sambo hela plantsamlingen(utan min vetskap) och ställde ut den på balkongen, och där fick den stå. Trots att jag var orolig så lät jag bli dem. I regn och rusk, natt som dag. Och det är klart att de vaknade till liv igen. Bladen reste sig stolta och lyste starkt med sin friska gröna färg. Det har börjat komma nya blad nu, och det ska bli verkligt spännande att se nästa gång de blommar. Jag känner på mig att det blir en helt annan skörd.

Ja ni förstår.
Det är väl tur att jag lever med någon som skulle kunna slänga ut ungarna på balkongen och låta dem få lite skinn på näsan iaf.