Några sekunder efter att jag fotat detta slank telefonen ur näven, i stengolvet, och gick i bitar. En tjej framför mig stannar, vänder tillbaka och plockar upp en av de tre delarna och ger till mig. Det händer ju emellanåt. Det märkte jag inte minst i vintras då jag hade ett återkommande tappa-en-vante-problem.
Egentligen finns det ju ingen större praktisk nytta i att hon vände om och hjälpte mig. Telefonen gick i blott tre delar och ligger precis i min närhet. Jag är ung och alert och har inga problem med att plocka upp dem själv. Ändå är det en självklar reaktion för några, att hjälpa till om de kan, oavsett om det egentligen behövs. Förutom den fina gesten får man möjlighet att se en främling i ögonen, le och säga tack/det var så lite. Det är fint hur det sitter i ryggmärgen på vissa.
På väg hem från bio för övrigt. Den isländske filmen Djupet har tydligen precis slutat gå, så det fick bli Den store Gatsby istället. Gillart. Många tjusiga 20-talskostymer. Den svala biosalongen var ett utmärkt skönt alternativ denna heta sommardag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar