Jag har mött den mörkare sidan av människan. Jag har väntat på ersättningbuss.
De första tjugo minuterna förflöt relativt smärtfritt, men när halvtimmen närmade sig började det bubbla en smula i folksamlingen. När fyrtio minuter hade gått och den första ersättningsbussen äntligen anlänt, men stannat en bit bort och plockat resenärer, vilket innebar att större delen av massan inte ens hann märka den, då rann det över i den lilla bägare som kallas fölkligt tålamod.
Desperationen, fransmannen som ville hem, hem! Damen som nu skulle missa sin andra buss och ljudligt och gestikulerande deklarerade att, nu skulle hon inte vara hemma innan kl 01! Vi övriga hundratalet trötta resenärer lyssnade medlidsamt och lade våra huvuden på sned.
Så kommer såsmåningom andra ersättningsbussen och... nu slår det slint för merparten på trottoaren. Springandes kastar sig kroppar mot transporten, och ja, det är ett under att ingen går åt där. Sedan, när chaffören äntligen tar mod till sig att öppna dörrarna - processen att ta sig in genom dörröppningarna. Ingen tycks ha en tanke på att det där mjuka, varma som känns och hörs i deras omedelbara närhet, är andra levande personer som kan gå sönder.
Jag tar det med ro, låter mig föras med i strömmen. Tänker att, kommer jag inte med här så kommer jag med en annan. Jag kommer med.
Nu villl bussen inte köra. Det börjar bubbla igen. Chaffören vill inte köra då bussen är överfull. 10 minuter senare löser det sig då vi, och speciellt damen som inte kommer att vara hemma förrän 01, lovat att betala hans eventuella böter.
Nu åker vi. Stämningen är relativt god. Så snabbt kan människan förvandlas till hungriga vargar, och lika snabbt sen till sömniga lamm.
Ska bli skönt att komma hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar