En pod är ett radioprogram som nås via internet. Jag tycker att vi kan beskriva det som stadie tre i den vanliga människans vilja att synas på det världsvida nätet. Den första nivån var hemsida, allt handlade om hemsidor. Sedan skulle alla ha en blogg för att kunna dela med sig om allt från rulltrappsservice till foglossningsbekymmer. Och så kom podden. Vem som helst som har inspelningsmöjligheter och internet kan spela in program och lägga upp dem på något lämpligt ställe på nätet. Till och med IKEA har en pod nu, men det skulle aldrig falla mig in att lyssna på den. Vad kan de möjligtvis tala om som kan vara intressant för andra än de själva? Nå, nu behöver det ju inte vara det, eftersom behovet ofta ligger i att prata i första hand, och i andra hand att någon ska lyssna.
Själv lyssnar jag till fyra. En är bildande, en är avslappnande, en är kittlande och en är hysterisk.
Blå Hästen handlar om historia. En faktafylld far berättar för en frågvis dotter om jordens början, Tyskland, Rumänien, Sveriges stormaktstid med mycket mera. En mor inflikar emellanåt med kompletterande information.
Värvet är en pod i intervjuform. Där samtalar programledaren länge och väl med Lill Lindfors, Pontus Gårdinger, Gudrun Schyman, Jonas Inde och många många fler. Det har blivit många program, och de är långa. Runt en timme brukar de bli, och den intervjuade får tid på sig att prata i lugn och ro. Programledaren är förresten maken till den frågvisa programledaren i Blå Hästen.
Den kittlande poden är Alex Schulman och Sigge Eklunds pod
Alex och Sigge. Eller, det var kittlande. Nu har den pågått lite för länge, och Alex senaste sätt att hänga ut sin unga dotter genom att berätta för hela världen om hennes drömmar och känsliga tankar, gör att jag tröttnat. Men de har tidigare pratat om många intressanta saker under de år de hållit igång, känslor, familj, åldrande, karriär, trauman, teorier och mycket mera. Ett tag var det svårt att slita sig.
Och så till essen i denna podlek,
Karin och Sara. Karins blogg följer jag sedan länge (Karins konstgrepp), och podden har sakta men säkert även den nästlat sig in i mitt hjärta. De är hysteriskt sköna och roliga. De är vanliga människor, med ovanligt bra humor och värderingar. De skojar mycket, men talar också om allvarliga ting. Ljudkvaliten är som man kan vänta sig av ett par vänner som spelar in lågbudget hemma i vardagsrummet, men innehållet är desto bättre.
Många tycker att undertecknad ska starta en pod eftersom det antagligen skulle bli succe, men jag väljer att avstå trots allt. Det finns inte tid helt enkelt.
Nej det är faktiskt ingen som tyckt att jag ska starta en pod.
*Boken En man som heter Ove
