Förutom det uppenbara, den där överdrivna konsumtionen av kaffe latte i pappersmugg, det hälsovådliga tempot och betongen, så har det nu även bevisats att det finns fästingar här.Så fruktansvärt vansinnigt äckligt. Nog har jag hört att det finns massor av fästingar i storstaden, både från tv, tidningar och bekanta, men idag hade jag min första one-to-one med en av dessa parasiter.
Jag får tacka min frälsare, den söta människan, som skickade mig ett sms just i rättan tid. Ett sms som gjorde att jag reste mig från filten jag låg på och upptäckte besten brevid mig, med siktet inställd på den oskyldiga, intet ont anande norrlänningen som ville unna sig en stund i solen... .
Jag såg med ens mitt liv passera revy, mitt framtida liv. Samtidigt som jag rafsade åt mig mina prylar och halvsprang hemåt insåg jag att jag alrig mer kan befinna mig på gräs. Inte utan heltäckande skor och klädsel. Jag kan aldrig skaffa katt eller hund här nere. Och aldrig, gud förbjude, skaffa barn. För det första skulle de nog inte tycka om mig när jag klär dem i kroppsstrumpa och förbjuder dem att beröra växtlighet, och för det andra skulle jag nog skrämma livet ur dem om jag fann en best på deras små stackars kroppar. Om mamsen skulle råka i samma chock och panik som idag, så skulle de antagligen bli lika rädda för mig, som jag för fästingen.
Vore det inte för att söstra min alldeles nyligen förklarat att det finns fästingar även i Västerbotten, så hade jag stått på perrongen med väskorna packade.
Jag tror jag vet vad fobi är nu...
Ursäkta jag måste duscha igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar