Slipat...

Härom dagen fipplade jag med ett litet damur, som så många andra dagar. Det är ett inte allför ovanligt inslag i mitt arbete, och det var inget speciellt utmärkande med just detta.
Förutom att det lilla uret var väldigt tungt då, och så betingade det ett värde av en kvarts miljon... . En kvarts miljon! Det är mäktigt... och helt sjuukt.
I samma veva fumlade jag med en liten "plastbit", som inte alls var någon liten plastbit, utan en diamant värd 20 pix. Experten Kära Elsa dömde ut den som en plastbit på två sekunder. Och det hade ju faktiskt lika gärna kunnat vara det.
Det är upprörande detta, att man kan shoppa en klocka, för samma summa, som en mindre villa kan kosta i norrland. Eller en resa till Kina för alla vänner och hela familjen.
Ett hus är ju bra att bo i, och en resa med släkt och vänner till en annan kultur är en upplevelse för livet. En klocka...kan ju vara bra att ha om man vill hålla koll på tiden


Diamanter, tror Kära Elsa

förstås. Undertecknad har en himla snygg klocka som visar alldeles rätt tid, och betingade ett nyvärde på 350 riksdaler. Värdet må vara något decimerat nu, men den visar fortfarande alldeles rätt tid.
En liten plastbit...? Eller diamant var det ja. De är visst bra att ha inom industrin, det är dit de flesta går har jag fått lära mig. Men vad är det som gör en liten liten genomskinlig sten i en ring eller ett halsband så viktig att man kan byta den mot tio kubik mat?

Tant Elsa blir upprörd. Och irriterad på sig själv för att hon känner sig häftig som lattjat med såna "värdefulla" grejer.

Mäktigt...