Trettioårskrisen

Trettioårskrisen är i den mänskliga historien ett relativt nytt begrepp.

Det är först efter medeltiden, i samband med en högre levnadsstandard, som den fick sitt fotfäste hos människan.

Under tiden som grottmänniskor drevs vi mer av instinkter och en strävan att överleva. Det var under denna tid betydligt svårare att föda sig själv och sin familj, att skydda sig mot väder och vind, och kanske framförallt alla sjukdomar som härjade vilt. Denna eviga strävan för överlevnad gjorde på ett sätt att hela livet var en stor kris, och i och med detta fanns inte plats för mindre, personliga kriser.

Under medeltiden kunde man börja ana tendenser till att människan lade mer press på sig själv, och hade man inte lyckats producera avkomma vid en ålder av tjugo, så var det förstås dags att börja oroa sig en aning. Dock var det så att män och kvinnor under denna era var hårt styrda av politiska och religiösa överhuvuden. Det var ett orättvist samhälle. Människan hade inga större problem med att producera avkomma, men den energi de hade över lades inte på några personliga kriser, utan riktades mot de mäktiga herrarna som höll i tyglarna.

Ju mer jämlikt det blev, och ju högre levnadsstandarden blev, desto mer frågor väcktes och desto mer tid lades på att sträva efter det lilla extra. Det handlade inte längre om ren överlevnad, utan helt enkelt om en guldkant. Då medel på uppnådd ålder låg runt 60år vid den här tiden, så var det lagom att börja oja sig ungefär vid trettio, då halva livet hade gått och man visserligen var vid liv och kanske till och med hade hälsan, men inte längre nöjde sig med att ha uppnått endast detta.

Ju mer samhället utvecklades, ju bättre ställt vi fick det, desto högre krav ställde vi för att vara nöjda. Medel på livsålder höjdes, och när det så småningom blev mer och mer vanligt att en ålder av 80 och över uppnåddes, uppkom den nya mittenlivskrisen - 40års. Därmed inte sagt att 30-års krisen försvann. Levnadsstandarden är vid det här laget så pass hög, och världen ligger så mycket mer öppen och för fötterna på människan, att möjligheterna tycks oändliga. Detta ger förstås upphov till mer stress, och mer krav. Mycket ska hinnas med, och det numera finns utrymme för både 20, 30, 40 och 50års-kris.