Stockholmstips

Idag har jag besökt det mest genuina 40/50-tals-konditori.

När jag hörde att vi skulle till ett femtiotalscafé trodde jag att det var ett nygammalt cafe belamrat med prylar från den tiden, och gärna i amerikansk stil. Det kan vara fint det med, men det här var något helt annat.

Konditori Valand på Surbrunnsgatan 48 ägs och drivs av samma par sedan starten. Inredningen är sparsmakad men oförändrad på flera decennier. Det ätbara är hembakt, klassiker (inga cupcakes eller cookies så långt ögat når) och det smakar fint.s

Här finns kort info om konditoriet

http://www.cafekartan.se/054840/Konditori_Valand/

Här är en bloggare som lagt upp fina bilder och skrivit lite om Valand

http://elsa.elle.se/cafe-valand/

Glass i stora lass-dags.

Trodde jag.
Igår tog jag en promenad in till stan, och plötsligt insåg jag att detta kanske var dagen. Dagen jag så länge längtat efter, då jag äntligen kunde köpa mig en sån riktig schabrak-glass i Gamla stan, som jag gått och drömt om.
Så jag gick och gick, och kände hur ivern steg i mig när jag klev in på Västerlånggatan, tillsammans med en gnutta skräck när jag såg horderna av turister.
Nå, turisterna klarade jag av, men ivern minskade och skräcken ökade ändock, när jag nått mitt mål. Det doftade ljuvt av nybakta våfflor, och disken med glassorter syntes ändlös. Och det blev på detta avstånd jag fick beundra godsakerna. För SJUTTIO spänn för en glass?? Jössesamaliabomberochgranater, där högg jag i sten.
Jag backade ut ur serveringen, ända till Medborgarplatsen, där jag köpte mig en helt vanlig mjukglass i en helt vanlig grillucka, till ett helt vanligt pris.

Bjurholm 2008-05-17

På vk.se står det att läsa om en sork i Bjurholm. Den stackarn hade 14 fästingar på kroppen.
Fy fan. Jag är mycket upprörd.
Detta innebär att jag måste tro min syster som påstår att fästingar existerar även i mina hemtrakter, och inte bara i Stockholm.

Detta innebär slutet för hoppet om ett drägligt liv någonstans i sverige. Åtminstone under sommarmånaderna.
Mycket upprörd.
Och jag tänker inte bevärdiga fästingarna att lägga upp en bild på en sådan. Nej knappast.

Årstaviken

Första snön

SNÖKAOS
i Stockholm

SÅ DRABBAS DU
-gata för gata












Storstads-svamp på stubbe i nysnö.

Toleransen som försvann i flytten.

De säger att folk i Stockholm är mer stressade än de som bor i mindre orter. Blodtrycket ska visst vara högre.

För undertecknads del verkar det som att Toleransen försvann i flytten från den norrländska tätorten till den kungliga huvudstaden. Mycket möjligt är, att det hör ihop med ökad stress och ökat blodtryck. Det kan också bero på att det helt enkelt finns så många människor.

En tätare massa, ett större behov att fjärma sig. Varje dag för många som kommer för nära.

Ett sätt att separera sig från mängden, är förstås att idiotförklara alla andra. Någon pratar för mycket, någon står i vägen och märker ingenting, någon luktar för kryddig mat, någon... . Det finns många någon i en större stad.

Att bo bland betongen

Det är ingen överdrift det här med storstäder och betong....

I vissa delar av Stockholm regnar det betong.

Den bästa kladdkakan

...har jag tyvärr inte receptet på. Då skulle det förstås ligga inbäddat i det här inlägget.

Men för den som har vägarna förbi stadsdelen Söder i Stockholm, så finns den att förtära i trevlig miljö på cafét Fotöljen på Hornsgatan. Mmm-hm!

En redig bit saftig kaka, till ett redigt och saftigt pris visserligen, - men unna dig.

De har dessutom trevliga tapeter och gott kaffe.

Introducerad

Efter en studieresa till Värmland är undertecknad åter i storstaden för att avnjuta ännu en välbrygd latte, och insupa ytterligare av den fantastiska atmosfär som här bjuds.






En får anta att det dyker upp några reflektioner här inom kort, nu när jag är tillbaka i denna "inspirationens högborg".

Jävla Stockholm

Jävla stad....
Förutom det uppenbara, den där överdrivna konsumtionen av kaffe latte i pappersmugg, det hälsovådliga tempot och betongen, så har det nu även bevisats att det finns fästingar här.

Så fruktansvärt vansinnigt äckligt. Nog har jag hört att det finns massor av fästingar i storstaden, både från tv, tidningar och bekanta, men idag hade jag min första one-to-one med en av dessa parasiter.

Jag får tacka min frälsare, den söta människan, som skickade mig ett sms just i rättan tid. Ett sms som gjorde att jag reste mig från filten jag låg på och upptäckte besten brevid mig, med siktet inställd på den oskyldiga, intet ont anande norrlänningen som ville unna sig en stund i solen... .

Jag såg med ens mitt liv passera revy, mitt framtida liv. Samtidigt som jag rafsade åt mig mina prylar och halvsprang hemåt insåg jag att jag alrig mer kan befinna mig på gräs. Inte utan heltäckande skor och klädsel. Jag kan aldrig skaffa katt eller hund här nere. Och aldrig, gud förbjude, skaffa barn. För det första skulle de nog inte tycka om mig när jag klär dem i kroppsstrumpa och förbjuder dem att beröra växtlighet, och för det andra skulle jag nog skrämma livet ur dem om jag fann en best på deras små stackars kroppar. Om mamsen skulle råka i samma chock och panik som idag, så skulle de antagligen bli lika rädda för mig, som jag för fästingen.

Vore det inte för att söstra min alldeles nyligen förklarat att det finns fästingar även i Västerbotten, så hade jag stått på perrongen med väskorna packade.


Jag tror jag vet vad fobi är nu...

Ursäkta jag måste duscha igen.