torsdag 31 maj 2007

Är det henne jag känner, är det hon som är jag?*

Ibland blir jag brutalt påmind om att den bild av den jag kallar jag, skiljer sig markant från den bild andra har av den de kallar mej.

En sån simpel sak som att höra sin egen röst utifrån, har vi nog alla blivit lite störda av.

Ett mer konkret exempel.
Jag går tillsammans med en ny bekant på en tillställning med en samling människor jag är endast lätt bekanta med. Jag och damen jag anlänt med hamnar i olika hörn av det stora bordet. En diskussion om huruvida män ska bjuda damer på mat och dryck uppstår. Visst finns det både män och kvinnor som i enlighet med den gamla skolan menar att det är det enda rätta. Att det även kan vara lämpligt att mannen köper smycken och kläder och dylikt till kvinnan. Sen finns det män och kvinnor som helst ser att det är lite mer jämlikt på den fronten. Visst är det trevligt att någon erbjuder sig att betala notan, vare sig det är en man eller kvinna, men det bör inte finnas några förbestämda regler som säger att den ene ska stå för mer än den andre.

Så fortgick snacket och förgrenade sig i olika mindre diskussioner om det ena och det andra.

Nå, till poängen. Uti hörselperiferin urskiljer jag min bekants röst, som på frågan om hon tycker att mannen ska stå för allt, formulerar meningen..."No, i don't. But Matilda might be like that, I don't know... ." Jag har alltid sett mig själv som en modern och självständig människa. Hennes ord var ett mycket hårt slag i huvudet.
Det tog mer ont än när en annan dam vid ett annat tillfälle daskade en påse morötter i tinningen på mig.

Nu var det här exemplet lite extremt, men jag tvingades att tänka till lite, fundera lite över hur jag verkar i andras ögon. Det slog mig hur väldigt fel det kan bli.
Jag har förstått att tystlåtna människor kan bli tagna för sura typer som "tänker" illa saker om andra. Jag som trodde att jag hade en blygsam framtoning, men en genomsnäll sådan. Men ja, en sådan tolkning säger nog mer om den som drog slutsatsen, än om objektet för tolkningen.

När jag nu begåvats/förbannats med viljan att måla, gör jag det enda rätta och projicerar min bild av mig själv på ett pappersark, för att på så sätt komma ett steg i rätt riktning mot att synkronisera den bild av den jag kallar jag med den bild andra har av den de kallar mej.








I, the artist.

Självporträttet

*

onsdag 30 maj 2007

Här tar vi vara på tiden...

Somliga ting ter sig bäst i plural...

Nonstop
Små plan
Vackra väckarur...

De sistnämnda försökte skrämma slag på mig härom natten.
Det skulle bli ett väldans tickande och ett fruktansvärt ringade, med ett tjugotal väckarklockor iordingställda, därför nöjer jag mig med en som går.
Tick...tack...tick...tack... .
Men tro att min hjärta slog ett extra slag när jag en afton släckt alla lysen och lagt mig för att sova...och plötsligt hör ett "ticketi, tack...ticketi, tack...".
Det visade sig att ett av de vilande uren plötsligt vaknat till liv och bestämt sig för att vara med i leken.
Tre nätter senare håller de fortfarande igång..."...Ticketi, tack...".

Vårkänslor?

tisdag 29 maj 2007

En hel säck äpplen...äh he ä ba mer å skala...

Visst kan det vara synd om mig när jag har ont, fastän det finns någon som har mer ont?
Det är oundvikligt, att saker och ting jämförs, men vad ska man egentligen jämföra med?

En typ säger, "Jag tjänar två äpplen och en kola i timmen...fy fan, se bara på dem som tjänar tjugo äpplen och tio kola..."

Den andre säger, "Jag tjänar två äpplen och en kola i timmen, men i vissa länder, där tjänar de inte ens ett äppelskrutt i månaden, tänka sig".

Och så den tredje stackaren, som sällan får en syl i luften, som säger "Jag tjänar två äpplen och en kola i timmen, det är ett helt äpple mer än jag tjänade tidigare..."

Jag önskar att jag kunde vara lite mer som den tredje. Det är svårt att inte snegla avundsjukt på dem som har det bättre, och att vara ultrapositiv och göra långsökta jämförelser som figur nummer två kanske fungerar i vissa situationer, men att ständigt tänka så är att lura sig själv.
Varför ser inte fler människor inåt?

Är det sant som det sägs, att alla människor är unika individer, så verkar det logiskt att den enda du kan jämför dig med är dig själv. För du och dig själv har nästan helt säkert samma förutsättningar. Självklart bör du ta hänsyn till saker som ålder och så...blir du förgrymmad över att du som 40-åring med begynnande reumatism inte kan slå en frivolt lika lätt som du kunde när du var 8 år och med benen fulla av spring, då jämför du på fel sätt.
Kanske är huvudsaken...att vi tänker till när vi känner oss missnöjda. Att vi gör klart för oss själva vad vi jämför med, och sen kan vi bestämma om vi verkligen vill fortsätta på det spåret.
Får väl erkänna att jag kan oja mig onödigt mycket ibland över saker och ting, mest för att det känns bra att tycka lite synd om sig själv, och beklaga sig. Men jag försöker i allafall att alltid vara medveten om vad jag håller på med. Är jag trött och vet med mig att jag behöver avreagera mig, kanske jag slinker i rollen av figur nummer ett, och tycker att allt är ett himla elände, för ett tag.

När jag ojat klart kan jag hoppa ur rollen och förhoppningsvis kanske till och med skratta åt den lite trumpna typen.

måndag 28 maj 2007

Lasse Anrell

Imorse var Lasse Anrell på dumburken.

När Lasse skrattade hjärtligt så blev jag märkligt glad.

En snabb analys av min reaktion sade mig att jag uppfattar honom som rak och ärlig, någon att lita på. Och ett skratt som är ärligt känns djupare i själen. Att han ofta ger ett ganska buffligt intryck, gör att hans skratt ger större inverkan. Så länge det är ett hjärtligt skratt, och inte ett elakt, förstås.

Nu vet jag ju inte alls vad herr Anrell egentligen menade med sitt skratt i morse. Kanske ville han vara resten i diskussionsgruppen till lags, och "verka trevlig". Eller kanske skrattade han åt tanken att sätta häftstift på programledarens stol.

Kanske oroade han sig för att hans rutiga skor var fel för tillfället, och försökte skratta bort sin osäkerhet.

Nå, efter att ha snärjt in sig på tok för mycket i grubblerier över vad som gör att elaka män tilltalar en del kvinnor, vad som gör att mördare och busar får högar med beundrarbrev till sina fängelseceller, och huruvida det är mer intressant med en människa som är mer het när det gäller både hat och kärlek, eller med någon som är "lagom" av båda, så var det enda jag helt säkert kom fram till, att jag tycker ganska bra om herr Anrell.



Mjau. Tasstass...katt med svans.




söndag 27 maj 2007

Hetare och hemligare än vanligt.

Idag har det påbörjats ännu ett kreativt projekt. Eftersom detta är hemligt, eller iallafall inte kan avslöjas här, ännu, så vet jag inte riktigt vad jag ska skriva idag.
Tyvärr är min hjärna överhettad efter två dagar i solen.
Nu skall det ägnas lite tid åt projektet, kanske fyller jag ut det här inlägget senare ikväll, om det skulle dyka upp något intressant ämne i knoppen.

Ett tips kan jag ju dela med mig av i alla fall. Och det är att införskaffa solskydd innan man går ut i solen, och inte efter att man bränt sig.

lördag 26 maj 2007

"Åh nej, en vuxen!"

Att gå på café ensam är, vad jag förstått, något man gärna undviker. Jag vet inte om det beror på att det helt enkelt är tråkigt att inte ha någon att prata med, eller om det är för att "man vill ju inte verka tragisk".

Antagligen finns det båda varianterna...men jag har fått intryck att den sistnämnde är något mer vanlig.
Idag verkade undertecknad kanske tragisk, när denne efter ett häng på stranden och en lång promenad in till stan smet in på Chutney för ett efterlängtat glas kallt vatten, en kaffe, och en chokladboll.
Alldeles ensam med en kopp kaffe och en tidning avnjöt jag en lugn stund i skuggan efter flera timmar ute i solen.

Underbart tråkigt och tragiskt. God chokladboll var det också.
Jag måste få slå ett slag för ensam-tid, för de som inte vågat prova. Jag har förstått att det inte är något för alla, för som tur är så är ju vi människor ganska olika, men för mig var denna dag minst en nia, av tio.

Under min promenad tittade för övrigt ett gäng små barn fram bakom en stor sten när jag gick förbi och hojtade till varandra "-Åh nej, en vuxen!".
Och det var bara JAG i närheten.
Jag gav dem min argaste blick och gick vidare.

Resten av kvällen får nu tillägnas Piaf.





















Judy och Billie.

fredag 25 maj 2007

"Imorse när du var på väg till jobbet och fick diarré, hade du ett val..."

Idag har det diskuterats ålder, och tillsammas med jämnåriga har det uppdagats att åldern som uppnåtts av diskussionsmedlemmarna är ganska hög.

En vän till mig kom med den lysande teorin att flickor har sin trettioårskris vid 26 års ålder. Då den kvinnliga delen av befolkningen har lite fler betydande åldersrelaterade krav på sig känns ju detta självklart.
Förutom det där med fertilitet så är kvinnans yttre skönhet något mer sammanhängande med åldern än männens.

Nu är det ju trist att det ska finnas en kris över huvud taget, och man får väl hoppas att så många som möjligt av både kvinnorna och männen slipper.
Personligen har jag tjänat extremt många vuxenpoäng den senaste tiden, men vill gärna demonstrera att det kan vara häftigt både att sticka sina egna kläder och att spela dragspel....







Det där med diarrén förresten...varför försöker de ens att göra reklam för sån medicin. Det går ju inte att göra på ett bra sätt.

torsdag 24 maj 2007

Våldgästaren

Idag har jag våldgästat ett litet galleri och bussat en tavla på ägaren.
Nå, efter att ägaren av galleriet fått pruta en gång och vi kommit överens om affären, ville denne nu pruta ytterligare. Det blir ingen permanent vistelse i detta galleri, men jag passar på att tjuva lite rampljus i några dagar.

Det är svårt det där med pengar. Varför sätter jag priser på tavlorna egentligen? Det är ju ett privilegium att ha möjlighet att måla. Ska jag dessutom ha pengar för't?

JA det ska jag....massor med pengar. Massormassormassor.

onsdag 23 maj 2007

Första gången

Idag såg jag för första gången i mitt liv en livs levande vild orm! Ja det är sant...första gången.

Lång och svart dök den upp ur gräset. Snabb var den, och säkert hemskt farlig.
Den ringlade över gångbanan så nära mig att jag nog trampat på den om jag inte förstenats av skräck.

Nå, nu undkom vi båda två med hälsan i behåll, om än något hjärtsnörpta. Men iallafall jag var vid godare mod efter vårt möte än innan. Det fungerade lite som en omvänd defibrillator, ett behövligt tvärstopp i mitt lilla ekorrhjul.

Lite senare började jag fundera över om det var ett dåligt omen, att nästan bli uppäten av en snok samma dag som jag bestämt mig för att starta den här bloggen.

Jag tar risken iallafall...

Förutom ormar och ekorrhjul kommer det att skrivas en del om kreativitet, om gyllene ögonblick som förtjänar en eloge.
Och det kommer framförallt att publiceras en hög med bilder på lustiga ting.