Imorse var Lasse Anrell på dumburken.När Lasse skrattade hjärtligt så blev jag märkligt glad.
En snabb analys av min reaktion sade mig att jag uppfattar honom som rak och ärlig, någon att lita på. Och ett skratt som är ärligt känns djupare i själen. Att han ofta ger ett ganska buffligt intryck, gör att hans skratt ger större inverkan. Så länge det är ett hjärtligt skratt, och inte ett elakt, förstås.
Nu vet jag ju inte alls vad herr Anrell egentligen menade med sitt skratt i morse. Kanske ville han vara resten i diskussionsgruppen till lags, och "verka trevlig". Eller kanske skrattade han åt tanken att sätta häftstift på programledarens stol.
Kanske oroade han sig för att hans rutiga skor var fel för tillfället, och försökte skratta bort sin osäkerhet.
Nå, efter att ha snärjt in sig på tok för mycket i grubblerier över vad som gör att elaka män tilltalar en del kvinnor, vad som gör att mördare och busar får högar med beundrarbrev till sina fängelseceller, och huruvida det är mer intressant med en människa som är mer het när det gäller både hat och kärlek, eller med någon som är "lagom" av båda, så var det enda jag helt säkert kom fram till, att jag tycker ganska bra om herr Anrell.
Mjau. Tasstass...katt med svans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar