Är det henne jag känner, är det hon som är jag?*

Ibland blir jag brutalt påmind om att den bild av den jag kallar jag, skiljer sig markant från den bild andra har av den de kallar mej.

En sån simpel sak som att höra sin egen röst utifrån, har vi nog alla blivit lite störda av.

Ett mer konkret exempel.
Jag går tillsammans med en ny bekant på en tillställning med en samling människor jag är endast lätt bekanta med. Jag och damen jag anlänt med hamnar i olika hörn av det stora bordet. En diskussion om huruvida män ska bjuda damer på mat och dryck uppstår. Visst finns det både män och kvinnor som i enlighet med den gamla skolan menar att det är det enda rätta. Att det även kan vara lämpligt att mannen köper smycken och kläder och dylikt till kvinnan. Sen finns det män och kvinnor som helst ser att det är lite mer jämlikt på den fronten. Visst är det trevligt att någon erbjuder sig att betala notan, vare sig det är en man eller kvinna, men det bör inte finnas några förbestämda regler som säger att den ene ska stå för mer än den andre.

Så fortgick snacket och förgrenade sig i olika mindre diskussioner om det ena och det andra.

Nå, till poängen. Uti hörselperiferin urskiljer jag min bekants röst, som på frågan om hon tycker att mannen ska stå för allt, formulerar meningen..."No, i don't. But Matilda might be like that, I don't know... ." Jag har alltid sett mig själv som en modern och självständig människa. Hennes ord var ett mycket hårt slag i huvudet.
Det tog mer ont än när en annan dam vid ett annat tillfälle daskade en påse morötter i tinningen på mig.

Nu var det här exemplet lite extremt, men jag tvingades att tänka till lite, fundera lite över hur jag verkar i andras ögon. Det slog mig hur väldigt fel det kan bli.
Jag har förstått att tystlåtna människor kan bli tagna för sura typer som "tänker" illa saker om andra. Jag som trodde att jag hade en blygsam framtoning, men en genomsnäll sådan. Men ja, en sådan tolkning säger nog mer om den som drog slutsatsen, än om objektet för tolkningen.

När jag nu begåvats/förbannats med viljan att måla, gör jag det enda rätta och projicerar min bild av mig själv på ett pappersark, för att på så sätt komma ett steg i rätt riktning mot att synkronisera den bild av den jag kallar jag med den bild andra har av den de kallar mej.








I, the artist.

Självporträttet

*