"Åh nej, en vuxen!"

Att gå på café ensam är, vad jag förstått, något man gärna undviker. Jag vet inte om det beror på att det helt enkelt är tråkigt att inte ha någon att prata med, eller om det är för att "man vill ju inte verka tragisk".

Antagligen finns det båda varianterna...men jag har fått intryck att den sistnämnde är något mer vanlig.
Idag verkade undertecknad kanske tragisk, när denne efter ett häng på stranden och en lång promenad in till stan smet in på Chutney för ett efterlängtat glas kallt vatten, en kaffe, och en chokladboll.
Alldeles ensam med en kopp kaffe och en tidning avnjöt jag en lugn stund i skuggan efter flera timmar ute i solen.

Underbart tråkigt och tragiskt. God chokladboll var det också.
Jag måste få slå ett slag för ensam-tid, för de som inte vågat prova. Jag har förstått att det inte är något för alla, för som tur är så är ju vi människor ganska olika, men för mig var denna dag minst en nia, av tio.

Under min promenad tittade för övrigt ett gäng små barn fram bakom en stor sten när jag gick förbi och hojtade till varandra "-Åh nej, en vuxen!".
Och det var bara JAG i närheten.
Jag gav dem min argaste blick och gick vidare.

Resten av kvällen får nu tillägnas Piaf.





















Judy och Billie.