Mord är inte nog

Allt ska visst stegras... . Så även kriminalserierna. Nu räcker det inte med mord och elände för att hålla spänningen vid liv, nu ska man som tittare verkligen PLÅGAS, på djup nivå, i sitt innersta.
Jag tyckte att det räckte bra med lite lagom avskalad och kall mord-dramatik.
Jag har dock denna vecka sett två exempel på att inte alla tycker det, det senaste alldeles nyss. I Bones inleds avsnittet med att ett lik upptäcks efter en olycka i tunnelbanan, men räcker det med det? Nej innan olyckan får man se hur två personer på tåget konverserar, den ena får just ett tårdrypande besked om att han efter ett halvt livs kamp mot leukemi äntligen är cancerfri! För att i nästa stund tumla runt i tåget och slå sönder huvudet mot ett stålrör. Frosseri i elände!
Den andra kriminalserien jag såg tidigare i veckan inleddes med att en hel familj på fyra personer mördades, och inte nog med det, utan vi som tittade fick vara med i flera minuter under deras sista tid i livet. Vi fick se hur mamman kämpade och nästan kom loss medan mördaren var tillfälligt ute, hur pappan manade på henne och hur föräldrarna tillsammans försökte få verbal kontakt med barnen för att se om de var vid liv. Vad var det för nytta med att vi fick se det där? De dödades ju alla fyra i allafall, och först därefter börjar avsnittet på riktigt. FROSSERI i elände.