Kära Elsa känner sig plötsligt... aningen mer okej. Normal är att ta i, men kanske får jag vara mer som jag egentligen är?
Både Underbara Clara och Katta Kvack skriver om att de i "hemlighet" är sociala eremiter, som kan bli helt utmattade av sociala aktiviteter.
http://www.underbaraclaras.com/clara-reflekterar/eremiten-i-mig/
http://www.kattakvack.se/?p=19183
Clara skriver visserligen om paradoxen i att vara jättesocial och samtidigt behöva egentid. Det stämmer inte riktigt in på undertecknad... .
Då känner jag mer igen mig i Kattas beskrivning. Det är fint att hon skriver om något så konkret som att hon får ont i axlarna, för så får även Elsa.
Nu är de visserligen säkert betydligt mer socialt aktiva än jag ändå, men... jag uppskattar att de skriver om det.
Klippt ut Katta Kvacks inlägg:
"Bara det att det ÄR märkvärdigt i andras ögon, för precis som Margaretha Hägglund säger i artikeln som Clara hänvisar till, så är det alltid de som är uttåtriktade sociala fjärilar med stora umgängeskretsar som applåderas. Det som nätverkar, nätverkar, nätverkar och är spontana och gärna hakar med ut på ett spontant glas på stan. Vi andra, vi ses gärna som lite svåra, kanske en smula kufiga och inte minst tråkiga som fan. För det är klart att det är svårt att förstå sig på någon som verkligen behöver tanka egentid och hänga med sig själv (och i mitt fall: med min familj) om man själv är precis tvärtom. Precis som jag har svårt att förstå hur andra orkar ha saker planerade varje dag och varje kväll och varje vardag och varje helg."
Det är så lätt att glömma att det faktiskt finns fler som tänker och känner som en själv.
1 kommentar:
Jag tycker det verkar vara bra att gilla att vara själv. Jag är ju tvärtom och hatar att vara själv och gillar att ha folk omkring mig mest hela tiden. Problemet då är ju att man väldigt ofta känner sig ensam.
Skicka en kommentar