Bistra tider. Elände och misär.
Och hat.
Det finns överallt. Nu senast dök det upp på perrongen vid spår 8 på Stockholms Centralstation.
En ung, söt dam på en bänk, väntar på att tåget ska anlända till stationen, så plötsligt dyker en annan ung dam upp. Hon breder ut sig på resten av bänken med sin packning. Klantigt att ockupera hela bänken på de där viset... inte bra, tänker den felfria damen som satt där sedan tidigare.
En cigarett tänds.
Ajaj, inte alls bra, så vansinnigt dumt! Tänker dam nummer ett och känner mörkret växa i bröstet.
Cigaretten röks upp och eländet mojnar.
En ny cigarett tänds. Wtf! Måtte hon bli ordentligt rökfull och kliva på fel tåg, tänker den skötsamma damen brevid som såklart inga laster har. Nu är det inte bara bröstet som mörknat, utan även blicken.
Tåget anländer. Äntligen.
Den söta damen tar några steg söderut och slänger sin kaffemugg i en papperskorg för att sedan gå på tåget.
Ve och fasa. Den inrökta, hänsynslösa damen har lämnat bänken, och lämnat efter sig - sin kaffemugg. HUR kan någon vara så extremt operfekt? Fölk alltså.
Puss & kram, cykelram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar