Att gå på restaurang med min fästman är som, föreställer jag mig, att vara David Beckham eller Zlatans fru. Ni vet, en sån där som är känd och daltad med bara för att de är gift med någon känd. Ok Victoria Beckham har en egen kändiskarriär, och kanske också Helena Seger när jag tänker efter, men ni förstår vad jag menar.
Ikväll gick jag och mannen till ett ställe mitt på Götgatan, en central del av Södermalm i Stockholm. Där har vi varit blott en gång tidigare, för ganska exakt en månad sedan.
Vi möts av en kypare som lyser upp och genast hör sig för vilka bord som är obokade. "Ni kan sitta här, i det här hörnet" säger han till slut. "Förra gången satt ni i det där hörnet, men nu sitter det några andra där. Blir det bra?". Han har helt rätt i att vi satt i det upptagna bordet senast vi var här. Ty min fästman kommer man ihåg! Och därmed får även jag känna mig speciell och utvald och ihågkommen. Men jag hade förstås aldrig blivit igenkänd om jag kommit ensam.
På den italienska restaurangen på Gullmarsplan frågar de om de ska "slajsa pizzan den här gången också?" när vi kommer för ett andra besök. Jamenvisst, gärna det.
Nu har jag, lätt desperat, skaffat afro för att försöka skapa min egen "igenkänningskarriär", men jag kommer antagligen att misslyckas.
Som tur är har jag oftast mitt kändissällskap med mig dock, och kan sola mig i hans stjärnglans. Idag har han dessutom blivit invald i politiken, så snart kanske jag kan kalla mig statsministerfru.
Eller honom afro-make, om det blir jag som lyckas bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar