Förstår ingenting. Hur kan en vara så ångestfull och fylld av tvivel på den egna kompetensen och rent av skräckslagen av förvirring och press, för att sedan landa i det här?
Jag har helt enkelt ingen koll på vad jag kan och vad som förväntas av mig. Snacka om pessimist/höga krav/lågt självförtroende.
Vill någon höra mig berätta om vattnets diffusion genom en semipermeabel hinna så gör jag gärna det nu, utan omsvep eller blygsamheter. Jag är redo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar