Dessa dumma män

Hur tänkte dom nu?

Lata, egoistiska, gärna lite överviktiga, och framförallt med samma intelligens som en femåring. Oförmögna, och ovilliga, att ta ansvar för någonting annat än öldrickande och sport-tittande.

Alla älskar Raymond heter en av de värsta av dessa amerikanska komediserier. Vad är det som gör det så underhållande att titta på fördummade män i tv-serier? Och vad är det som gör det okej?

I våra värsta år ser vi ett exempel på ett riktigt as till en man, både som make och far. I den serien är dock alla karaktärer dumma, så jag kanske måste backa på den...jag menar, så länge det är jämlikt... .

Men det finns gott om andra serier där övriga karaktärer är i stort sett normala, fruarna eller flickvännerna ofta riktigt vettiga och vackra. Men männen får vara spån. Helst på gränsen till mansgrisar.



Alla älskar Raymond

According to Jim

King of Queens

Våra värsta år

Tummen mitt i handen

American Dad

Family Guy

The Simpsons

En undviken tabbe

Det är så man får hjärtsnörpe ibland, när man inser hur lätt man skulle kunna förstöra för sig själv och andra. Hur lätt vore det till exempel inte att knuffa ner någon från perrongen just innan tåget kommer, eller, hur lätt vore det inte att hoppa ner själv? Men sådana saker vet man ju instinktivt och på en gång att man ska undvika.

Men, sedan finns det andra saker, beslut man tagit, som man inser betydelsen av först långt senare.

Det var flera timmar efter ett telefonsamtal jag fick under gårdagen, som jag insåg vilken verklig knipa jag faktiskt räddat mig ur. De ringde från SR Metropol och undrade om jag ville medverka i ett inslag nästkommande dag. Det skulle handla om cykelstölder, med fokus på lånecyklarna i Stockholm. Tydligen har nästan hälften av alla dess blivit stulna eller vandaliserade. Det skulle diskuteras vilka, hur, var och varför, och de som skulle diskutera detta vara någon från undertecknads myndighet, någon cykelhandlare, och eventuellt en filosof eller något liknande.

Jag övervägde faktiskt det hela, innan jag tackade nej. Man kan nästan säga att jag lekte med döden.

Jag får skälvan när jag nu i efterhand tänker på vad jag kunnat ställa till med om jag tackat ja. Representant för en stooor myndighet jag knappt vet något om, diskuterandes ett ämne jag knappt vet något om. Jag är långt ifrån strikt och korrekt, och jag har långt ifrån mål i mun.

Det är konstigt att man inte hamnar i fler knipor än man gör, egentligen. Med tanke på hur många tillfällen som bjuds varje dag. Kanske är det någon instinkt som hjälper människan att undvika dessa, utan att ens behöva tänka på dem.

Introducerad

Efter en studieresa till Värmland är undertecknad åter i storstaden för att avnjuta ännu en välbrygd latte, och insupa ytterligare av den fantastiska atmosfär som här bjuds.






En får anta att det dyker upp några reflektioner här inom kort, nu när jag är tillbaka i denna "inspirationens högborg".

..."...or as we say in Sverige..."...

fortsättning följer...

Jag förstår att spänningen varit olidlig sedan jag berättade om det hemliga projektet i inlägget från 27:e maj. Projektet är klart och blev en stor succé. Verket bytte igår ägare, men jag tar mig friheten att publicera en bild här, för att stilla allas nyfikenhet.
Denna stickade och virkade tårta är både nyttig och räcker länge.

Fortsättning följer här även på inlägget från 14:e juni. Rubriken från det inlägget liksom från detta inlägg, härstammar från en radioreklam som är så vansinnigt dålig att den får mig att tvivla på mänskligheten, eller i allafall vissa delar av den.
En kvinna sitter och skriver ett brev till nån president, reklam för nya Coop i Bromma(!). Hon pratar högt medan hon skriver och blandar engelska och svenska ord. Slutklämmen lyder "...or as we say in Sverige, -far and fly!" . Det är alltså en vansinnigt dålig reklam som inte är rolig ens en mikrometer. MEN, häromdagen förstod jag något. Jo...på väg hem en afton, satt ett par pojkar i åldern 11-12 i samma tunnelbanevagn som mig. De satt i sätena snett mittemot mig, så jag både såg och hörde dem klart och tydligt. Och faktiskt, de pratade coop-språket med varandra. Blandade svenska och engelska ord. Och de var roade av det. Se där! Coop var inte helt fel ute! Det finns en målgrupp för deras reklam! Men vad jag vet brukar pojkar, och flickor, i den åldern inte vara sådär överdrivet täta, och heller inte storhandla särskilt ofta.

Snäll - att vara eller inte vara.

Vad är det som gör att vissa människor har ett större behov av att hjälpa till, än andra, egentligen?
Att de är "snällare" funkar inte riktigt för mig.

Jag anser att det handlar om ett behov av att hjälpa, och att den hjälpsamme utför sina "goda gärningar" för att tillfredställa sitt behov. Så man kan väl säga att det är rent egoistiska handlingar.
Alltså är det...de mest egoistiska människorna som är de mest hjälpsamma...?

Nä det där barkade iväg åt fel håll... .

Detta har jag funderat över tidigare, men det som åter väckte frågan, var något som börjar bli ett riktig problem för mig... det är det här med tunnelbanan. Och tanterna, och farbröderna. ...erbjuda dem platsen eller inte? Idag stod världens skröppligaste farbror och svajade i gången för att det inte fanns några lediga säten. Där var det ingen tvekan, men undertecknad såg honom inte förrän vid slutstationen. Jag kände mig som världens sämsta människa, på riktigt. Men varför reagerade ingen annan?
Just detta kanske handlar om uppfostran. Och blyghet, kan jag tänka mig. Jobbigt att tilltala en främmande människa.

Men rent allmänt, jag känner människor som alltid ställer upp och erbjuder sin hjälp, även utan att man bett om det. Och jag känner människor som inte ens kommer på tanken att hjälpa till med något som de inte behöver hjälpa till med. Frågar man dem så kanske de ställer upp, men inte med samma glädje som den hjälpsamme människan visar över att "få" hjälpa till.
Hur kan det vara så olika...sitter det i generna eller miljön?

...or as we say in Sverige, far and fly!

Dataspel och tv-spel är ju himla roligt. Vilka lyckliga stunder som fötts ur blåljuset... .
Då och då kommer jag att tänka på spel jag spelat, och vad mycket jag lärt mig av dessa. Jag kan t ex sitta i en bilkö i Sthlm city, och se framför mig hur tjockt det kunde bli i vissa korsningar i Sim City, då fick man dra mer vägar och smälla upp busshållplatser. I Sim farm,där lärde jag mig konsten att hålla med jordbruk, att olika grödor skall sås vid olika tider på året, vad diken är bra för... .

Sim Ant förstod jag aldrig.

Grim Fandango är det jag senaste spelade, där lärde jag mig hur man fiskar upp en metalldetektor ur en gigantisk katt-sandlåda... - man trålar med lien...

En dag som vilken annan dag...

Följande iaktagelser har gjorts denna dag...

Om arbetsdagen startar med gräl och skrik, fortlöper resten av dagen under något tryckt stämning, men det blir mycket gjort.

Vid lågtryck verkar människan rent fysiskt tappa stabilitet. Idag formligen kryllade det av vingliga virrpannor som kastades hit och dit och ihop med varandra i takt med tågets inbromsningar och fartökningar. Det var bara att hålla i sig och ta skydd.

Och slutligen,

Gå aldrig och bli kär, det är bara till besvär.

Fyra romanser av brunt

Var sak har sin plats och sin historia....


Arbetar man med att slakta små oskyldiga djur, är det inte mer än rätt att haffa en trofé. Lika bra att löpa linan ut...





Morfars låda, numera min. Användes den verkligen som lunchlåda?
När det införskaffats verktyg, blir det en verktygslåda.

Hoppsan, en uppdatering. Efter banningar från en järnvägare ska jag låta bli att ha verktyg i den, och vårda den ömt.




Ekorrtofflor. Samla tillräckligt många Serla-märken, eller ha en god mor som gör det åt dig, och du kan bli ett par ekorrtofflor rikare.
Omöjliga att gå med nedför trappor.




Bruna brillor med hemlig historia. Men med dem ser man bra ut.

Aftonapor

Apor och fasader.

Och blommor.

Behovet av ett avslut

Ibland skrämmer jag mig själv, när jag klamrar mig fast vid de allra minsta och mest betydelselösa ting, och analyserar det tills jag blir yr och måste hitta på ett snabbt sätt attt knyta ihop säcken.
Behovet av att analysera, det inte bara finns där, utan är nästintill sjukligt stort.
Jag är på väg till tunnelbanan, kastar en snabb blick i gräskanten brevid trottoarkanten, där ligger ett skärp, och det verkar ha legat där länge, det syns knappt längre utan har blivit ett skräp.
Jag promenerar vidare, tamtadam...

Oj, maskineriet gnisslar till och börjar sätta fart. Hur och varför. Kanske var det någon som brukade använda det för att spänna fast saker på pakethållaren, sen en dag när det inte användes utan bara satt på pakethållaren, gled det av och hamnade i gräset. Det var antagligen en man i fyrtioårs-åldern. Jag föreställer mig en äldre cykel, kanske en lite halvrisig Kronan (blekgrön). Mannen är nog smal och ser lite bonnig ut, men inte på ett otrevligt sätt. Han använde inte skärpet så ofta, och saknade det heller inte så mkt när det försvann, därför har han inte letat, och heller inte återfunnit det. Därför ligger det där.

Men vänta nu, VARFÖR sysselsätter jag min hjärna med sånt här. Varför är det så viktigt, att få en förklaring och ett avslut, så snart en fråga väckts, och varför väcks dessa frågor?

Jag förstår varför det inte finns plats i mitt huvud för saker som matematik och lokalsinne.













Äta eller pussa? Äta eller pussa?

Grattis Sverige

Svenska folket håller på att slå sig gula och blå. I kampen för en "riktig" nationaldag.

Vanligvis brukar traditioner gradvis växa fram i halvseg fart, det sker naturligt, att det som uppskattas upprepas och utvecklas, för att sen eventuellt spridas. När det gäller vår nationaldag har vi fått snabbmatsvarianten, med plusmeny. Pang bom, hela faderuttan serverad på en fullastad bricka, I färgglada förpackningar, och i för stora volymer, så att man blir mer mätt än man vill. Från det ena året till det andra ska vi nu försöka gå från strömming och potatismos till Super MacFest.

Kanske skulle detta kännas mer okej om det hade fått utvecklas lite långsammare, och framförallt, om det inte hade tjatats så mycket om norrmännen. Ja, deras nationaldag är en fest, det har det varit länge. Kul för dom. Kan det inte vara så att det finns en anledning till att de firar så kraftig, och vi så blygsamt? Kanske har de helt enkelt mer att fira...?

Nå, fest är kul, men det känns påtvingat och ospontant. Tant Elsa deltog inte alls i firandet idag. Kanske köper hon en vimpel nästa år, och hoppas att inte moder Svea tar illa upp för hennes trista attityd.

God natt, miss fosterland

Slipat...

Härom dagen fipplade jag med ett litet damur, som så många andra dagar. Det är ett inte allför ovanligt inslag i mitt arbete, och det var inget speciellt utmärkande med just detta.
Förutom att det lilla uret var väldigt tungt då, och så betingade det ett värde av en kvarts miljon... . En kvarts miljon! Det är mäktigt... och helt sjuukt.
I samma veva fumlade jag med en liten "plastbit", som inte alls var någon liten plastbit, utan en diamant värd 20 pix. Experten Kära Elsa dömde ut den som en plastbit på två sekunder. Och det hade ju faktiskt lika gärna kunnat vara det.
Det är upprörande detta, att man kan shoppa en klocka, för samma summa, som en mindre villa kan kosta i norrland. Eller en resa till Kina för alla vänner och hela familjen.
Ett hus är ju bra att bo i, och en resa med släkt och vänner till en annan kultur är en upplevelse för livet. En klocka...kan ju vara bra att ha om man vill hålla koll på tiden


Diamanter, tror Kära Elsa

förstås. Undertecknad har en himla snygg klocka som visar alldeles rätt tid, och betingade ett nyvärde på 350 riksdaler. Värdet må vara något decimerat nu, men den visar fortfarande alldeles rätt tid.
En liten plastbit...? Eller diamant var det ja. De är visst bra att ha inom industrin, det är dit de flesta går har jag fått lära mig. Men vad är det som gör en liten liten genomskinlig sten i en ring eller ett halsband så viktig att man kan byta den mot tio kubik mat?

Tant Elsa blir upprörd. Och irriterad på sig själv för att hon känner sig häftig som lattjat med såna "värdefulla" grejer.

Mäktigt...

Jävla Stockholm

Jävla stad....
Förutom det uppenbara, den där överdrivna konsumtionen av kaffe latte i pappersmugg, det hälsovådliga tempot och betongen, så har det nu även bevisats att det finns fästingar här.

Så fruktansvärt vansinnigt äckligt. Nog har jag hört att det finns massor av fästingar i storstaden, både från tv, tidningar och bekanta, men idag hade jag min första one-to-one med en av dessa parasiter.

Jag får tacka min frälsare, den söta människan, som skickade mig ett sms just i rättan tid. Ett sms som gjorde att jag reste mig från filten jag låg på och upptäckte besten brevid mig, med siktet inställd på den oskyldiga, intet ont anande norrlänningen som ville unna sig en stund i solen... .

Jag såg med ens mitt liv passera revy, mitt framtida liv. Samtidigt som jag rafsade åt mig mina prylar och halvsprang hemåt insåg jag att jag alrig mer kan befinna mig på gräs. Inte utan heltäckande skor och klädsel. Jag kan aldrig skaffa katt eller hund här nere. Och aldrig, gud förbjude, skaffa barn. För det första skulle de nog inte tycka om mig när jag klär dem i kroppsstrumpa och förbjuder dem att beröra växtlighet, och för det andra skulle jag nog skrämma livet ur dem om jag fann en best på deras små stackars kroppar. Om mamsen skulle råka i samma chock och panik som idag, så skulle de antagligen bli lika rädda för mig, som jag för fästingen.

Vore det inte för att söstra min alldeles nyligen förklarat att det finns fästingar även i Västerbotten, så hade jag stått på perrongen med väskorna packade.


Jag tror jag vet vad fobi är nu...

Ursäkta jag måste duscha igen.