Tv-programmet Cops känner många av oss till. Och för er som inte känner till det... ja det är ingenting ni behöver känna till, egentligen... .
Det är ett alldeles jättehemskt program som speglar kriminalitet och misär i USA, och samtidigt framställer "bovarna" som förlorare, människor man kan driva med. Polisen däremot kör med hårda batonger, raka rör, ofta en översittarattityd och ofta, enligt untertecknads mening, övervåld.
Nåväl...
Som med de allra flesta "dokumentära" tv-program liknande detta, är det svårt att avgöra vad som är på riktigt och inte. Vid en närmare analys så inser jag ju att det till stor del är kameramannens sätt att filma som ger programmet dess karaktär. Det kan hända att en polisman eller kvinna står och talar vänligt med en missbrukare, och kameramannen får för sig att zooma in missbrukarens tänder, eller hår, eller något annat som ser ovårdat ut. Det är dumma, respektlösa, skvallerblaska-fasoner.
Tidigare kunde KäraElsa inte alls med att se programmet, men när jag funderat tillräckligt över det, och hittat en distans till eländet, så kände jag att inspirationen började flöda till tonerna av ..."bad boys, bad boys"... . På något sätt har programmet Cops blivit något av en musa som lockar till skaparglädje, vilket låter helt sjukt.
Kanske är det för att det får mig att känna mig tacksam för det jag har, och ett behov av att ta vara på mina möjligheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar