Åter igen icke önskat besök i hemmets lugna vrå.
Det var knappt en månad sedan första konfrontationen, och i afton var det alltså dags igen, till stort förtret. Självklart skulle skafferiet ha rensats i större utsträckning efter första besöket... det är lätt att vara efterklok.
Inte känns det bättre att jag hann koka havregrynsgröten klar, och såg dem först vid en närmare titt i grytan. Jovisst, det var bra att jag inte hade hunnit hugga in... men det var å andra sidan inte så länge sedan jag gjorde havregrynsgröt sist, och slevade i mig alltihop utan att kasta en andra blick på vad den eventuellt kunde innehålla förutom havregryn.
Nåväl, det förflutna kan man inte ändra på, men kanske det går att ändra inställning till dessa små kryp, tänkte jag. Kanske jag kan göra något för att undvika ytterligare ett nervöst sammanbrott med störtgråt och yrsel, om de åter skulle dyka upp, i framtiden.
...
En av de största orsakerna till rädsla är okunskap, tänker jag. Möter man en man med blodiga kläder och kniv i hand, så kan man lätt bli rädd, om man inte sitter inne med kunskapen om att han arbetar som slaktare. Så jag glider ut på den vida vebben, för att finna information om dessa kryp, mer kundskap skall leda till ökad acceptans! ...tänker jag.
Den här artikeln är hämtad från
http://sv.wikipedia.org/wiki/Svartbrun_mj%C3%B6lbagge
"Svartbrun mjölbagge (Tribolium destructor) är en mörkbrun och avlång (5 mm) skalbagge som äter mjöl- och grynprodukter. Den importerades av misstag till Sverige under 1940-talet genom spannmålsprodukter från varmare länder. Det är dock ovanligt att de kommer så långt som till våra hem, men inte omöjligt. De kan också vandra i rör mellan lägenheter. Har en mjölbagge väl kommit in i ett kök kan den lägga hundratals ägg som kläcks till små gula larver för att sedan bli skalbaggar."
Den artikeln gjorde ingenting för att öka min acceptans.
Ursäkta språket, men...så jävla äckligt.
Det var knappt en månad sedan första konfrontationen, och i afton var det alltså dags igen, till stort förtret. Självklart skulle skafferiet ha rensats i större utsträckning efter första besöket... det är lätt att vara efterklok.
Inte känns det bättre att jag hann koka havregrynsgröten klar, och såg dem först vid en närmare titt i grytan. Jovisst, det var bra att jag inte hade hunnit hugga in... men det var å andra sidan inte så länge sedan jag gjorde havregrynsgröt sist, och slevade i mig alltihop utan att kasta en andra blick på vad den eventuellt kunde innehålla förutom havregryn.
Nåväl, det förflutna kan man inte ändra på, men kanske det går att ändra inställning till dessa små kryp, tänkte jag. Kanske jag kan göra något för att undvika ytterligare ett nervöst sammanbrott med störtgråt och yrsel, om de åter skulle dyka upp, i framtiden.
...
En av de största orsakerna till rädsla är okunskap, tänker jag. Möter man en man med blodiga kläder och kniv i hand, så kan man lätt bli rädd, om man inte sitter inne med kunskapen om att han arbetar som slaktare. Så jag glider ut på den vida vebben, för att finna information om dessa kryp, mer kundskap skall leda till ökad acceptans! ...tänker jag.
Den här artikeln är hämtad från
http://sv.wikipedia.org/wiki/Svartbrun_mj%C3%B6lbagge"Svartbrun mjölbagge (Tribolium destructor) är en mörkbrun och avlång (5 mm) skalbagge som äter mjöl- och grynprodukter. Den importerades av misstag till Sverige under 1940-talet genom spannmålsprodukter från varmare länder. Det är dock ovanligt att de kommer så långt som till våra hem, men inte omöjligt. De kan också vandra i rör mellan lägenheter. Har en mjölbagge väl kommit in i ett kök kan den lägga hundratals ägg som kläcks till små gula larver för att sedan bli skalbaggar."
Den artikeln gjorde ingenting för att öka min acceptans.
Ursäkta språket, men...så jävla äckligt.
1 kommentar:
Kajsa slevade gladerligen i sitt ett gäng med mjölbaggar när vi bodde tillsammans. Hon menade att de ändå var döda. Sant förvisso.
Skicka en kommentar