Kidnappad identitet

Kanske är jag äntligen något på spåret. I jakten på jaget.
Sedan en tid tillbaka har jag tvivlat på det mesta som har med mig själv att göra. Ja man kan kalla det en identitetskris. Från att ha haft flertalet toppintressen och hobbies, började undra vad jag egentligen höll på med. Varför gör jag det här, - är det här verkligen jag?
Så idag slog det mig, att mycket av det som varit min identitet, mina utpräglade intressen, plötslig blivit var mans hobby och högsta mode.
Det började med virkade Amiguramis för några år sedan, och sedan dess har textilslöjden växt sig starkare och starkare, och har inte varit så här populär i Sverige på många år. Plötsligt ska alla sticka sina egna kläder och virka fantasifulla figurer.
För att inte tala om bakningen, som länge varit en stor del av mitt jag. Sedan kom "sugerpaste" och alla blev hobbykonditorister och bakade cupcakes och cakepops. Bakning har inte varit så här populärt i Sverige på många år. Det har till och med startat ett tv-program med titeln "Hela Sverige bakar".
Min miljömedvetenhet, min omtanke om jorden delar jag med fler och fler, att göra saker på riktigt, miljömedvetet och omsorgsfullt är riktigt hett i dagsläget. Det är surdeg, självförsörjning, sopsortering och odling.

Då jag å ena sidan är lycklig över att fler äntligen delar mitt intresse för pyssel och handarbete, bakning och framför allt miljötänk, börjar jag å andra sidan tvivla på min egen identitet. Plötsligt känner jag mig som en produkt av min tid, snarare än en egen, tänkande och kreativ individ. Jag gör som alla andra, vilket inte riktigt har varit min stil innan.
Hur ska vi göra med det här då? Vänta på att handarbets/bageri/milljö-vågen passerat så att jag kan bli mig själv igen? Nej. Den är nog här för att stanna ett tag. Framför allt miljövågen, får man hoppas.
Jag får hantera det som jag brukar hantera mycket annat, jag måste helt enkelt bli bäst.
Sticka lite mer överraskande mönster.
Baka lite mer avancerade verk.
Bli KRAV-besatt

Det får bli den ny(gaml)a Elsa.