Storstadshelvetet

Onsdag morgon 06:45. Åter igen en brysk påminnelse om varför den kloke väljer att åka till jobbet minst en timme tidigare än så.
Myllret av människor inger obehag redan på perrongen. Bor det verkligen så här många i denna lilla förort?
Jag tycker själv att jag nätt och jämnt får plats i tåget. Står inträngd i ett hörn och försöker tänka på annat. Vi åker en station, och visst får det plats fler om man bara vill. Och de som väntat på perrongen vill verkligen.
Vi pressas samman och står till slut och gungar i takt med tågets krängningar som en enda stor, köttig aladob.
En station till. Varje stopp är som ytterligare en krets djupare i Dantes helvete.
Detta skulle kunna betyda att vi till slut landar i paradiset, men liknelsen vacklar. Jag landar på jobbet, visserligen en fristad från rusningstrafiken, men paradis vore att överdriva.