...någon man inte hade mycket till övers för i livet?
Jag känner sorgen, ett nattsvart hål i bröstet, men inte rätten att sörja.
Varför vill jag nu gråta, när jag tidigare tänkt inte alls så snälla tankar?
Döden är som tyngst när den kommer oväntad. Fastän den dagligen slår till, mot unga likväl som gamla, friska som sjuka, är det något som hindrar oss levande att acceptera och förstå hur nära den ständigt är. Och det är förstås heller ingenting vi bör bära med oss varje dag, timme, sekund, i livet... .
Det är bara det, att vår blindhet blir så väldigt påtaglig när någon rycks ifrån oss utan att vi förberetts.
Jag funderar, och bestämmer mig för att jag får sörja. För det fanns sidor av honom, som jag uppskattade, och imponerades av. Han har fått mig att skratta, och han har lärt mig mycket.
Och jag bestämmer mig för att jag får sörja de andra delarna av honom, som missbruket förstörde.
Nu blommar häggen ute, det doftar sommar så att man nästan storknar. Njut av det. Och för er på nordliga breddgrader - sommaren kommer även snart till er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar