Vad konstigt det blev, på väg hem från jobbet igår.
Solen sken, jag svishade fram längs Götgatan med Lars Winnerbäcks "Nån Annnan" i lurarna, då jag precis hinner uppfatta att jag cyklar förbi just Lars och hans son, som står och väntar på att få korsa cykelbanan.
Kändes fånigt på något sätt. Som att jag blev påkommen.
Här cyklar jag runt och stornjuter av Lasses lena röst, sen står han plötsligt där framför mig, helt ovetandes om vad jag har i öronen, vem jag är, och att jag vet vem han är.
Nåja, det vore ännu konstigare om jag mötte Janis Joplin eller Frank Sinatra, som jag också brukar ha i lurarna när jag cyklar hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar