Det är så man får hjärtsnörpe ibland, när man inser hur lätt man skulle kunna förstöra för sig själv och andra. Hur lätt vore det till exempel inte att knuffa ner någon från perrongen just innan tåget kommer, eller, hur lätt vore det inte att hoppa ner själv? Men sådana saker vet man ju instinktivt och på en gång att man ska undvika.Men, sedan finns det andra saker, beslut man tagit, som man inser betydelsen av först långt senare.
Det var flera timmar efter ett telefonsamtal jag fick under gårdagen, som jag insåg vilken verklig knipa jag faktiskt räddat mig ur. De ringde från SR Metropol och undrade om jag ville medverka i ett inslag nästkommande dag. Det skulle handla om cykelstölder, med fokus på lånecyklarna i Stockholm. Tydligen har nästan hälften av alla dess blivit stulna eller vandaliserade. Det skulle diskuteras vilka, hur, var och varför, och de som skulle diskutera detta vara någon från undertecknads myndighet, någon cykelhandlare, och eventuellt en filosof eller något liknande.
Jag övervägde faktiskt det hela, innan jag tackade nej. Man kan nästan säga att jag lekte med döden.
Jag får skälvan när jag nu i efterhand tänker på vad jag kunnat ställa till med om jag tackat ja. Representant för en stooor myndighet jag knappt vet något om, diskuterandes ett ämne jag knappt vet något om. Jag är långt ifrån strikt och korrekt, och jag har långt ifrån mål i mun.
Det är konstigt att man inte hamnar i fler knipor än man gör, egentligen. Med tanke på hur många tillfällen som bjuds varje dag. Kanske är det någon instinkt som hjälper människan att undvika dessa, utan att ens behöva tänka på dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar