Vanligvis brukar traditioner gradvis växa fram i halvseg fart, det sker naturligt, att det som uppskattas upprepas och utvecklas, för att sen eventuellt spridas. När det gäller vår nationaldag har vi fått snabbmatsvarianten, med plusmeny. Pang bom, hela faderuttan serverad på en fullastad bricka, I färgglada förpackningar, och i för stora volymer, så att man blir mer mätt än man vill. Från det ena året till det andra ska vi nu försöka gå från strömming och potatismos till Super MacFest.
Kanske skulle detta kännas mer okej om det hade fått utvecklas lite långsammare, och framförallt, om det inte hade tjatats så mycket om norrmännen. Ja, deras nationaldag är en fest, det har det varit länge. Kul för dom. Kan det inte vara så att det finns en anledning till att de firar så kraftig, och vi så blygsamt? Kanske har de helt enkelt mer att fira...?
Nå, fest är kul, men det känns påtvingat och ospontant. Tant Elsa deltog inte alls i firandet idag. Kanske köper hon en vimpel nästa år, och hoppas att inte moder Svea tar illa upp för hennes trista attityd.
God natt, miss fosterland
2 kommentarer:
Fast vi firade in det ganska fint dagen innan tycker jag.
Det gjorde vi sannerligen! Och helt utan parad, flaggor och allsång med dragspel.
Skicka en kommentar