Historien upprepar sig till stor del. "Inte mycket till övers för" var visserligen ett hårt sätt att uttrycka sig då, kan jag tycka nu. Men sorgen är densamma.
Igår blev jag vansinnigt arg, när jag blev anklagad för att inte sörja. Jag trodde att det var allmänt känt att människor sörjer på olika sätt. Jag själv visar inte känslor utåt i första taget. Lika lite som jag gråter av sorg på arbetsplatsen, lika lite ställer jag mig upp och skriker när jag blir vansinnigt arg efter att ha blivit anklagad för att inte sörja tillräckligt. Jag skojar gärna bort allt jag bara kan. Och sedan funderar jag över det i ensamhet eller tillsammans med min andra halva.
2 kommentarer:
Åldrande ger inte bara senilitet utan även en fantastisk rikedom på erfarenheter som bland annat lär en att:
En del sörjer högt och tydligt utan att sörja
En del syns inte sörja men sörjer djupt
Därimellan finns alla varianter mer eller mindre äkta.
Tyvärr är det så att människor förväntar sig saker utifrån sina egna förväntade värderingar som vanligtvis är ärvda betenden.
Träffar mängder med människor som skulle behöva lyfta blicken från tårna
Tack för de kloka orden, Pa.
Skicka en kommentar