Kommer att tänka på en skiftning åt det positiva som skett i mitt liv.
För en som hellre sitter hemma och virkar tofflor är går på klubb, och som upplever mingelsituationer och möten med nya människor som 5% spännande och 95% jobbigt och påfrestande, har det många gånger känts besvärligt.
Pressen på att vara social och att tycka om festligheter har varit enorm. Detta har dock ändrats.
Är det så att nördens uppsving i populärkulturen har gjort att det inte längre är den sociala fjärilen, festens medelpunkt, som är idealet?
En person som Preston i tv-serien Big bang theory ses av de allra flesta som en skön kille, trots, eller tack vare, sina stora brister när det gäller social begåvning. Han är fullständigt ointresserad av mycket som annars kan anses häftigt, och totalt nedgrottad i nördiga ämnen. Och hyllad.
Jag tänker på Karin Jansson i Karin och Saras pod, som öppet och utan problem talar om hur ointresserad hon är av att träffa nya människor, och att hon vara vill vara hemma i sin soffa. Ändå råcool och hyllad av tusentals. Inklusive undertecknad.
Eller, är det helt enkelt så att det kommit med den ålder jag befinner mig i. Att fler i min ålder, i min omgivning, börjar bete sig lite som jag alltid har velat göra. Bara en sån sak som att min närmsta, och mycket coola, vän gärna sitter hemma och lägger pussel istället för att festa loss var helg. Det känns bra.
Om jag kände någon artonåring kunde jag fråga hur denne upplever att man ska vara, nördig och soffvänlig, eller festlig och social? Men eftersom jag inte har särskilt mycket social begåvning känner jag ju inte så mycket folk, och än mindre folk utanför min egen generation. Jag känner en handfull, riktigt bra människor, och har en mycket bekväm soffa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar